Ur mitt texthäfte...

Dikter | Reseskildringar | Betraktelser | Annat

 

Bröllopstal om kärleken:

Kära brudpar, föräldrar och bröllopsgäster!

“All you need is love” sjöng Beatles in i gamla och unga hjärtan sommaren 1967. Men vad är egentligen kärlek? Har den något gemensamt med framgång eller lycka? Är den kanske en farsot, sällskapslek eller konst? Eller är kärlek endast en tillfällig känsla, något vi blir fångna av om vi har tur?

En man vid namn Erich Fromm besitter inte den minsta tvekan. Kärleken är konst, säger han, och precis som med andra konstarter kräver den både kunskap och koncentration. Först måste man lära sig tekniken och sedan träna på att använda den.

Låt oss ta en titt på pianisten som sitter här ikväll. Knappast tror någon att han av ren tur har sett pianot, blivit kär i det vid första ögonkastet och sedan satt sig och virvlat upp toner som ingenting?

Nej, verkligen inte! Pianisten valde för många år sedan pianot ur en stor samling instrument, tillägnade sig tekniken som behövdes och har sedan dess övat och övat och övat. I tankar eller handling. Direkt eller indirekt.

Precis som när man lägger sig vinn om kärlekens konst har hans viktigaste verktyg varit självdisiplin, koncentration och tålamod. Och precis som älskande par har han tveklöst gjort en rad olika misstag men alltid visat sig redo att göra bättre och på så sätt vuxit och utvecklats i sin konst.

Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Ibland har han haft svårt med samspelet och någon gång har han varit på väg att ge upp och stänga pianolocket för sista gången. Men genom sin eftertänksamhet har han insett att just så här är konsten. Den kräver ständig hängivenhet, och än mer som tonerna blir motstridigare. Och det blir de emellanåt. För så är det med musiken - och livet. Ljuva klanger och strama turas om.

Om kärleken är konst, men inte något som händer oss, behöver vi inte längre söka efter någon för att älska oss, utan då kan vi själva älska andra. Då förstår vi också att kärleken inte är en pryl som vi måste skaffa, utan en förmåga inuti oss själva. Det enda vi behöver göra är att aktivera och utveckla denna förmåga. För det tredje så slutar vi förväxla det att bli kär och sedan att vara kär. Att älska. Vi älskar vår make/maka trots att molnen inte längre är beväxta med röda rosor och trots att vår Supermanmantel har hamnat i tvättkorgen.

Att älska någon är inte endast en stark känsla, det är ett beslut, en proklamation, det är ett löfte. Vi bestämmer oss för att helt och hållet inviga vårt liv en annan människa trots att himmelen inte längre är röd, utan likväl gul eller grön - och stundom även gråmulen.

Idag har brudgummen och bruden fattat sitt beslut. Samtidigt har de tagit sig an ett livslångt uppdrag. För kärleken utmanar oss ständigt till vår egen inre holmgång. Den är inte ett rastställe, utan en oavbruten gemensam färd, där båda två bidrar till varandras växt och lycka. Med självdisciplin, koncentration och tålamod.

Vissa vuxna människor har inte än lärt sig vad tålamod är. För detta bröllopspar blir färden lätt. De har en lärare rakt framför sin näsa. En liten gumma som använde sig av alla dessa verktyg när hon för drygt ett år sedan lärde sig gå. Hon ramlade omkull, föll igen och ännu en gång. Men hon gav inte upp. Hon fortsatte att öva sig och nu springer hon salig och glad tvärs över golvet.

Vi ska inte glömma att alla kan råka ut för ett fall, oavsett hur gamla de blir. Då kan vi försöka minnas hur våra små barn gör när de tillägnar sig konsten att växelvis röra sina ben framåt. Vi får göra som de, resa oss efter fallet, stryka smutsen av våra handflator och fortsätta vår färd utan att tappa syn på målet.

“All you need is love” sjöng Beatles. Jag säger: “All you need is to love”. Älska och du får kärlek. Le och du får ett leende. Visa din älskade respekt, förståelse och tålamod och du kommer att skörda det samma.

Endast på detta aktiva sätt skapar vi vår egen lycka. Det gör ingen annan åt oss. Visserligen ler vi inte lika brett alla dagar. Men det gör inte heller solen. Ändå finns den kvar och vi kommer att njuta av hennes strålar igen.

Likadant är det med lyckan. Den är inte ett ständigt tillstånd, utan en samling av kärleksfulla ögonblick. Dessa ögonblick kan vi samla i en skinnsäck och värma oss med de dagar solen inte syns.

När åren går och säcken blir större kan vi vara säkra på att vi har varit framgångsrika. Då kan vi titta tillbaks på den väg vi vandrat och tänka som så:
Nej, vi fick inte allt vi önskade oss och ibland gjorde vi misstag. Men vi lärde oss nånting av dem, tog saker och ting som de kom och gjorde varje gång så gott vi kunde.

Kära brudpar! Hjärtliga gratulationer på den stora dagen; till ert beslut, ert löfte och er proklamation. Lycka till med att utveckla er förmåga att älska. Jag önskar er rikliga framgångar i äktenskapet; hoppas ni "går saliga framåt" - hädanefter liksom hittills. Måtte era lyckostunder belysa er färd som vore de gatlyktor. Och i stunder av mörker hoppas jag att själva kärleken, med allt vad den innebär, kastar ljus på er väg.

Draumey Aradóttir, 4 augusti 2001

UPP