Min pappa heter Ari Benjamínsson. Han är född år 1917 och växte upp på gården Stóra-Knarrarnes i Vatnsleysuströnd (söder om Hafnarfjördur). Han flyttade till Hafnarfjördur och blev chaufför, först på lastbil och sedan taxi. Man får söka länge för att hitta lika älskvärd och tolerant man som min pappa är. I tidens fullbordan träffade han mamma och fick med henne fyra barn. Jag är yngst utav dem. Karaktären morfar Ari i mina barn- och ungdomsböcker Þjófur og ekki þjófur (Tjuv eller inte tjuv) og Birta - draugaSaga (Birta - en spökhistoria) har onekligen ett och annat gemensamt med min pappas personlighet. Och det är ingen tråkig förebild det!

Min mamma heter Sigríður Ólafsdóttir. Hon är född år 1926 på gården Hnjótur vid Patreksfjörður (Vestfjordarna). Ungefär tjugo år gammal flyttade hon söderut till Hafnarfjördur för att arbeta i en butik och lära sig spela orgel. Sedan träffade hon pappa. Förutom att försöka uppfostra mina syskon och mig till vettiga individer arbetade hon som butiksbiträde och telefonist under många år. Under 50 års tid assisterade hon i presidentens kök och matsal när han hade olika mottagningar.

Benjamín Halldórsson var min farfar. Tyvärr var jag för ung för att hinna lära känna honom innan han dog - och tyvärr har jag därför inga minnen av honom.
Men jag vet att han var född i Naustakot på Vatnsleysuströnd år 1882 och att han arbetade med vägbygge och fiskeri vid sidan om jordbruket på gården Stóra-Knarrarnes. Farfar råkade ut för en stor sorg när han miste sin 12 åriga son på julafton. Han var ute och letade efter borttappade får när oväder plötsligt bröt ut
och han gick vilse i snön.

Þuríður Ingibjörg Hallgrímsdóttir var min farmor, född i Austurkot i Vogar år 1884. Hon dog tre år innan jag föddes och därför lärde jag aldrig känna henne.
Men jag kan se på foton på henne att min pappa har fått sina stora drömmande ögon från henne. Farmor Þuríður tog hand om hem och barn som kvinnor gjorde på hennes tid. Självklart har sorgen efter den döda sonen även påverkat henne.

Mormor Lóa hette egentligen Ólafía. Hon var en mycket gladlynt, positiv, tolerant och optimistisk människa. Hon föddes år 1894 på gården Sjöundá i en trakt på Vestfjordarna som kallas Rauðasandur. Det finns en historisk roman av författaren Gunnar Gunnarsson som heter Svartfugl och som handlar om två mord som ägde rum på mormors gård, Sjöundá. Mormor dog knappt 99 år gammal. Min första barn- och ungdomsbok blev till i mina minnen om henne och det är ingen tillfällighet att
det finns i berättelsen en riktigt rolig äldre dam som heter just mormor Lóa...

Min morfar var Ólafur Magnússon, född på gården Hnjótur 1 januari år 1900.
Han tog över som bonde på gården när hans pappa dog. Morfar var då endast 11 år gammal men den äldsta pojken i en stor syskonskara. Det är ogörligt att föreställa sig dessa människors liv och omständigheter, till exempel allt ansvar som lades på min morfar när han fortfarande var ett barn. Nu finnst det ett hembygds- och flygmuseum på Hnjótur som min morbror Egill byggde och gav till kommunen på
80-talet. Islands dåvarande president, Vigdís Finnbogadóttir, kom och invigde museet när det öppnade.

Sóldís är äldst av oss syskon, född år 1948. Hon är läkarsekreterare och arbetar på en vårdcentral i Reykjavik. Hennes man heter Jói och deeras söner Ari och Smári. Ari är bara fem år yngre än jag och därför umgicks vi en hel del när vi var barn. Jag tyckte mycket om att pyssla och i kraft av högre ålder tvang jag Ari att rita, färga, klippa och klistra med mig. Alla mina väninnor sedan grundskolan minns Ari mycket väl, för de tyckte han var så gullig - och lydig! Min systerson Smári har mer gemensamt med min man, för han har blivit jägare och har bl.a. kommit hit till Lund på harjakt.

Óli är näst äldst i syskonskaran, född år 1950, och är den enda brodern. Han utbildade sig först till radiotelegrafist och sedan civilingenjör. Nu äger han ett datorföretag i Reykjavik. Ólis fru heter Agnes. De har tre barn tillsammans; Sigga, Arthur og Gauti Rafn. Min brorsdotter Íris är dotter till Óli sedan tidigare. Hon bor i Köpenhamn. Nu för tiden tar det inte lång tid att åka över Öresund och därför träffas Íris och jag ganska ofta. Det var Íris som målade bilden på bokomslaget på min diktsamling Fem stenrösen på kärlekens stig (2003).

Inga är tre år äldre än jag, född år 1957. Vi bråkade och slogs som hund och katt tills vi blev ungdomar. Då inte bara blev vi sams, utan mycket nära vänner. Inga och hennes man Guðmundur bor nu på Svöluhraun 17, i samma hus som pappa och mamma byggde och vi bodde i från år 1969. Ingas barn är Heiðar (sångare i bandet Botnleðja), Silja Ósk och Ragnheiður. Inga arbetade i många år på kommunens expedition.

Sunna Dís är en utav två ljusstrålar som jag var så lyckligt lottad att få. Och få uppfostra. Hon är alltså min dotter, född 24 september 1983, nio månader efter att jag kom hem från min dansresa i USA. Sunna hoppade mycket medan hon fortfarandi bodde i min livmoder, för då gav jag fortfarande stepplektioner. Hon tycker fortfarandi mycket om att dansa. Vi delar fler gemensamma intressen, för hon är både ett språksnille och mycket talangfull på att skriva. Bl.a. vann hon en novelltävling här i Sverige efter att ha bott här endast i tre år. Hon lyckades också ta hem svenska-priset när hon gick ut gymnasiet. Sunna bodde i Lund i fyra år innan hon flyttade tillbaka till Island (fast hon arbetade i Dublin under tre månaders tid på vägen). På Island skaffade hon sig sin egen sambo, dator och katt, läste engelska och gick författarlinjen på Islands Universitet i Reykjavik och är nu fastanställd som journalist på landets största tidning, Fréttablaðið. Jag försöker hela tiden få henne att börja skriva dikter eller noveller eller romaner - eller varför inte ett filmmanus. Förhoppningsvis lyckas jag någon gång under året...

Máni Steinn är mitt livs andra ljusstråle. Han är alltså min son som föddes den 25 augusti 1987 efter att läkarna hade försökt övertala honom att komma ut och t.o.m. försökt framkalla förlossningen två gånger. Men nej, Máni stortrivdes i livmodern. Han använde den som en hängmatta; brukade ligga med rumpan neråt och gunga lite. Han vägrade komma ut i världen. Men han fick inte bestämma längre. Förlossningsläkaren drog till slut ut honom med hjälp av tänger. Máni gjorde sig nog av med all envishet redan innan han föddes, för han är en så oerhört snäll och hjälpsam grabb. Även han är jätteduktig på språk (som stora syster), men hans huvudtalang ligger på det tekniska området. Han kann rent ut sagt allt vad gäller datorer och jag anar att han inom loppet av några år kommer att läsa programmering eller någon slags datorvetenskap. Denna hemsidas existens går att hemföra till Máni. Jag har nämligen gått privatkurs hos honom i webbdesign de senaste veckorna och månaderna. Jag har sagt till Máni att han aldrig får flytta hemifrån, för när jag har problem med min dator eller nätet, så ropar jag på honom, och han kommer flygande som vilken trollgubbe som helst och trollar på fem minuter bort alla problem som om vore de en ond ande. Máni bor alltså fortfarande här hemma i Blåtunga.

Du kan se bilder på min familj genom att välja BILDER.

UPP