Jag föddes år 1960 i Hafnarfjördur på sydvästra Island där jag också växte upp. Min mamma heter Sigríður Ólafsdóttir och min pappa heter Ari Benjamínsson. Det var min pappa som hittade på mitt namn, vilket betyder Drömö. Min mamma ville att det skulle sluta på "ey" (ö) men hon hittade ingen lämplig första del. Kvällen före dopet sa pappa slutligen: "Dåså, vi får väl drömma nåt vackert i natt då". Och så såg de varandra i ögonen med drömmande blick...
Öldutún 2 var mitt första hem men när jag fyllt nio flyttade vi till Svöluhraun 17. Efter grundskolan tittade jag förbi en termin i Flensborg-gymnasiet i Hafnarfjördur innan jag bestämde mig för att flytta till Reykjavik. Under denna period tyckte jag bättre om att dansa runt omkring hela ön än att sitta i skolbänken. Efter danslärarexamen 1982 åkte jag tre månader till USA och tog danslektioner i New York och Los Angeles. Jag kom hem dagen före julafton och när jag hade hämtat mig efter all julmaten började jag läsa kvällstid vid ett gymnasium i Reykjavik (typ Komvux). Nio år senare, år 1992, tog jag studenten. Vid sidan om studierna hade jag haft olika arbeten inom tryckeribranschen dagtid och undervisat dans kvällstid. Därefter bar det av till Lärarhögskolan på Island, varifrån jag blev utexaminerad som grundskolelärare 1995 med isländska och historia som huvudinriktningar. När jag hade undervisat på högstadiet i en grundskola i Reykjavik under två års tid läste jag filosofi vid Islands Universitet ett år. Det hade jag länge varit intresserad av.
Min allra viktigaste och mest betydelsefulla roll i livet har varit att vara moder. Jag hade turen att få och uppfostra två av världens mest underbara barn, ljusstrålarna Sunna Dís (Sol Gudinna) 1983 och Máni Steinn (Måne Sten) 1987. De har nog lärt mig och påverkat min personlighet minst lika mycket som jag deras, antagligen mer. De har gett mig otaliga tillfällen att möta mig själv, livet och andra människor på ett helt annat och djupare sätt än jag annars kunnat göra. År 1988 skilde jag mig från deras pappa och kort efter det började jag skriva. I början skrev jag mest poesi, men senare även barn- och ungdomsböcker. Detta var när vi bodde i Laugarnes-området i Reykjavik på 90-talet. Nu skriver jag allt möjligt och omöjligt som jag kommer på, både på isländska och svenska.
Sommaren 1997 visade sig bli ödesmättad för hela familjen. Då blev jag kär i en svensk bergsbestigare under en fjällvandring på Island. Eftersom jag inte kunde tänka mig att enbart skriva kärleksbrev under återstoden av mitt liv åkte jag till hösten på en undersökningsresa till Lund. Den lilla mysiga storstaden tyckte jag om från första ögonkastet, och den föreföll mig både barn- och kattvänlig. Efter hemkomsten gick jag i djupa funderingar under två veckors tid. Sen sålde jag kylskåp, tvättmaskin, lägenhet och bil och flyttade till Sverige med barn och böcker, dator och katt våren efter. Sedan 4 juni 1998 har jag varit bosatt i Lund och bl.a. gått kurser i Praktisk filosofi och Svenska - språk och litteratur vid Lunds Universitet.
Nu har jag 40% anställning som modersmålslärare i isländska i Staffanstorps kommun. Dessutom är jag kurslärare i isländska vid Medborgarskolan och Folkuniversitetet i Lund. Mestadels sitter jag dock hemma och skriver. Ibland reser jag mig upp och sträcker på mig, klappar katten Flosi eller jagar ut honom på en lång promenad genom att spela på min saxofon som jag fick i födelsedagspresent när jag fyllde 40. Alltså kan konsten påverka världens levande varelser på helt olika sätt;musik fyller mig med glädje men katten med illamående...
Jag låter Flosi dock inte göra slut på mitt spelande, det är alldeles för stor glädjekälla för att jag ska göra det. Tvärtemot så spelar jag varje dag. Ibland låter det som ljud, ibland som oljud. Det är skillnad på dag och dag vad gäller musiken, precis som med författandet, vädret och livet i största allmänhet. På helgerna övar jag med mitt garageband. Det heter Old Spice Girls. Skälet är den vackra keramikflaskan med segelbåten utanpå och pappas välluktande rakvatten inuti. Vi har det som inträdesvillkor i bandet att medlemmarna antingen är förtjusta i denna klassiska lukt eller att de använder den. Resultatet är två altsaxofonspelare, en trombonproffs och en pianist som ibland flyttar sig över till trummorna. Ibland svävar vi högt upp till molnen på vackra klangers vingar, ibland ramlar vi i golvet, skrikande och skrattande över fruktansvärt tölpiga spelförsök. Bäggedera gör oss glada och det är också bandets huvudmål. Det andra målet är att ha ett gig på våren för våra vänner så de också kan ha kul.
Vad skrivandet gäller, så tycker jag det är så förtjusande att veta att jag som författare endast kan skapa hälften av boken som ett konstverk. Den andra hälften skapar varje läsare genom att lägga till sitt liv, sin erfarenhet och kunskap; allt som gör att läsaren förnimmer, tolkar och upplever saker just så som han eller hon gör. En sak till som också är spännande är att eftersom vi ständigt ökar vår erfarenhet och utvidgar vår syn, så är det omöjligt för oss att läsa samma bok (eller njuta av andra konstarter) två gånger på precis samma sätt, utan vi upplever den annorlunda nästa gång.
Mitt liv liknar nog mest isländsk väderlek; alltifrån skrikande blåst och bölande regn till omfamnande sol och mystisk måne. Det passar mig utmärkt för enligt min livssyn så är livet en rörelse i stillastående tid. Och tiden är en del av rummet, den fjärde dimensionen. Säkerligen finns det ännu fler dimensioner som vi människor med vår begränsade förståelse varken kan förnimma eller förklara än så länge. Förutom de ytterst få exemplar som ibland kallas för häxor och som är utrustade med fler antenner för att ta emot livets kanaler.
Rumtiden eller tidrummet är på så sätt den färdväg som vi föds till och lever och rör oss i. Och alla har vi samma villkor; lika många timmar i dygnet, lika många dagar i veckan, veckor per år och år per sekel. Sen är det olika vad vi väljer att göra med vår tid - och rum. Eller som min pappa försökte lära mig när jag fortfarande var en svårhanterlig ungdom: "Man använder inte samma krona mer än en gång." Jag retar mig därför på vissa människors vana att försöka ursäkta sig med att de inte har tid. Det är ju inte sant! Alla har lika mycket tid. Man har helt enkelt valt att göra nåt annat av sin tid. Vilket går hur bra som helst. Att ha ett val i livet är inte bara varje människas självklara rättighet, utan vi är dessutom dömda att ta ansvar för vårt liv och vårt välbefinnande, lycka eller sorg, genom att välja. Välja vårt tankesätt och våra reaktioner. Välja glädje eller leda. Förstå att det aldrig kan vara någon annan människas eller händelses fel eller förtjänst hur man mår, utan endast det hur man själv väljer att tänka.
De senaste åren har jag ibland funderat över om jag är en "dubbel" människa, eller kanske tvärtemot rätt så enfaldig - till och med bara halv. Dessa funderingar växer fram ur min erfarenhet av att vara en utlänning. Jag upplever nämligen att jag är en helt annan människa på svenska än isländska. Som om det öppnas olika fack i mig själv beroende på om jag tänker och talar på isländska eller svenska. Beroende på om jag är tillsammans med islänningar eller svenskar. Ibland känns det som jag står ensam mitt i en klädkammare med mina svenska kläder hängande på en slå på ena sidan om mig och de isländska på andra sidan. I TEXTER kan du läsa en dikt som handlar om det när jag står naken och förvirrad mellan höger och vänster och inte vet vad jag ska välja.
Trots att jag gillar att ha den isländska väderleken inuti mig, så saknar jag den inte i min omgivning. Här i Skåne är sommaren sex månader, sommarvärmen i genomsnitt fem till tio grader högre än på Island och vädret är mycket stadigare. Det trivs jag onekligen bättre med. Alla länder har visserligen sina fördelar. Jag erkänner ödmjukt att jag saknar de ståtliga isländska bergen och de skimrande glaciärerna, de kraftiga vitlöddrande vattenfallen och böljande lavafälten. Och utomhusbassängerna nämner jag inte utan tårar. Men istället för detta har det nya landet gett mig stora gröna lövskogar, fulla med liv och energi, sandstränder att sola på och sjöar och hav, tillräckligt varma att bada i. Istället för de vassa isländska bergstopparna har jag nu mjuka kullar, frodig landsbygd och saliga kor på bete. Vegetationen är mångsidig och våren är en underbar tre månader lång årstid med blommande träd överallt.
Precis som länderna har även alla människor sina fördelar. I största allmänhet kan jag säga att jag saknar två saker i svenskarnas karaktär om jag jämför med mina landsmän, islänningar. Det första är spontanitet. Jag gillar när människor får olika idéer och infall och utför dem utan att fundera för mycket över dem. När de inte planerar alldeles för mycket, utan tillåter sina infall att styra sina liv! Denna sed idkar jag så mycket jag bara kan. Jag brukar skoja med att svenskar tänker först och handlar sedan, medan islänningarna handlar först och tänker efteråt. Det isländska tankesättet är således att allt kommer att ordna sig - "Þetta reddast!"
Det andra är att jag ibland upplever att här i Sverige är familjen nästan lika helig som korna i Indien; hela familjen gör (nästan) alla saker tillsammans, medan islänningar gör vissa saker ensamma och för sig själva, andra aktiviteter utför de tillsammans med sin make/maka eller vänner och ännu annat ihop med barnen. Människan är en mångsidig varelse och på Island ser man till att ta hand om alla sina olika sidor och behov. För faktum är att även om man är sambo och har barn, så är man ändå inte bara sambo eller förälder - man är också en individ och vän. Eller hur?
Alla islänningar beter sig inte på samma sätt, inte mer än vad svenskarna gör. Men i största allmänhet är det tre saker som jag tycker mina landsmän skulle kunna lära sig av svenskar. Nummer ett att tillåta andra vara som de själva vill och inte ställa krav på att alla ska tänka och vara på samma sätt. Och som en följd av detta att inte döma dem som väljer att gå andra vägar i livet än vad de flesta gör. Nummer två är att sluta tävla med sina grannar om vem som har mest (och finast) av påtagliga prylar, och istället dra ner på sin arbetstid. Då blir det mer fritid för att göra något som känns roligare. Nummer tre att prova att kolla världskartor som är gjorda i andra länder eller världsdelar, för jag har ofta känslan av att islänningar (fortfarande) tror att Island är världens navel; att där är allt rättast, bäst och märkvärdigast. Sanningen är dock den att Island varken är märkligare eller omärkligare än andra länder. Ett annat faktum är att en stor mängd människor över hela världen inte har en aning om att Island över huvud taget finns, ännu mindre var nånstans i världen det är.
Denna jämförelse mellan mitt gamla land och det nya, mellan mina landsmän och dem som tagit emot mig i Sverige, gör jag mest för mitt eget nöjes skull. Jämförelsen visar mig om och om igen att alla har något att lära sig av andra - både individer och nationer. Den kunskapen borde göra det lättare och trevligare för oss att möta andra människor, för vem kan bekymra sig inför ett möte när han vet att alla närvarande är lika märkvärdiga och av lika mycket värde som alla andra, att alla har något att lära ut till de andra och att alla har något att lära sig av de andra?
Tack för att du läste dessa rader.
UPP
